Psykisk ohälsa och kriminalitet

Psykisk ohälsa är betydligt vanligare bland personer som är dömda till kriminalvård än i befolkningen i stort. Det handlar bland annat om depression, ångest, PTSD, psykossjukdomar, ADHD, personlighetssyndrom och missbruk. En svensk kartläggning av kriminalvårdsklienter visade att nästan hälften hade fått någon psykiatrisk diagnos under sin tid i Kriminalvården. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att psykisk ohälsa inte automatiskt leder till kriminalitet. För de flesta psykiska sjukdomar är sambandet med kriminalitet relativt svagt. Det är ofta kombinationen av flera riskfaktorer som har betydelse.

Samsjuklighet – flera problem samtidigt

En viktig förklaring till sambandet mellan psykisk ohälsa och kriminalitet är samsjuklighet. Det innebär att en person har flera psykiska problem eller diagnoser samtidigt. En person kan exempelvis ha ADHD, depression och ett missbruk på samma gång. Det kan göra problemen svårare att behandla och samtidigt öka risken för kriminalitet.

Missbruk är särskilt viktigt eftersom alkohol och narkotika kan påverka impulskontroll, omdöme och förmågan att hantera konflikter. Missbruk kan dessutom skapa situationer där kriminalitet blir ett sätt att finansiera droger eller där personen hamnar i kriminella miljöer. Kriminalvården betonar därför att det ibland är svårt att skilja effekterna av missbruk från effekterna av annan psykisk ohälsa.

ADHD och kriminalitet

ADHD är betydligt vanligare bland personer i kriminalvården än i befolkningen i stort. Kriminalvården uppskattar att omkring 25 procent av de intagna har ADHD, medan internationell forskning visar att ADHD är ungefär tio gånger vanligare bland vuxna intagna än i normalbefolkningen.

ADHD kan bland annat innebära impulsivitet, koncentrationssvårigheter och problem med känsloreglering. Dessa egenskaper kan i vissa situationer öka risken för riskfyllt och normbrytande beteende. Men ADHD fungerar sällan som en ensam förklaring till kriminalitet. Samsjukligheten är mycket hög. I en svensk studie hade 90 procent av de klienter som utreddes och fick ADHD också minst en missbruksdiagnos.

Personlighetssyndrom och psykopati

I en metaanalys av internationella studier på fängelsepopulationer fann man att 65 procent av männen i studierna hade personlighetssyndrom och att 47 procent hade antisocialt personlighetssyndrom. Antisocialt personlighetssyndrom är förknippat med ett långvarigt mönster av att bryta mot regler och andras rättigheter. Impulsivitet, aggressivitet, bristande empati och svårigheter att anpassa sig till sociala normer kan vara faktorer som ökar risken för kriminalitet och återfall.

Psykopati är inte en egen psykiatrisk diagnos, men används för att beskriva ett mönster av bland annat bristande empati, manipulativitet, ytlig charm och låg skuldkänsla, tillsammans med antisocialt beteende. I en studie som genomfördes mellan 2015 och 2017 och undersökte 201 manliga deltagare som var intagna på sju olika klass 1-anstalter i Sverige visade det sig att 32 procent av deltagarna uppnådde det europeiska gränsvärdet för psykopati. Psykopati anses annars förekomma hos ungefär 1 procent av normalbefolkningen. Graden av psykopati är starkt korrelerad till risken för att i framtiden begå våldshandlingar.

En studie som undersökte förekomsten av borderline personlighetssyndrom (numera emotionellt instabil personlighetsstörning) inom frivården i Stockholm visade att en femtedel av deltagarna uppfyllde kriterierna för syndromet. Kännetecken för borderline är impulsivitet, affektiv instabilitet, intensiv ilska och problem med att kontrollera sina känslor. Detta ger en potentiellt förhöjd risk för våldshandlingar, men man har inte kunnat styrka att enbart borderline utan samsjuklighet med exempelvis antisociala eller psykopatiska personlighetsdrag skulle öka risken för våldsbrott.

Psykisk ohälsa och vansinnesbrott

Ibland uppmärksammas fall där en person med allvarlig psykisk ohälsa begår ett allvarligt våldsbrott, så kallade vansinnesbrott. Brås forskning visar dock att dessa brott är ovanliga. Sedan 1990 har det i genomsnitt handlat om omkring fem sådana fall per år i Sverige. Psykisk ohälsa kan också förekomma i andra typer av dödligt våld, exempelvis vid familjerelaterade konflikter eller våld i kriminella miljöer.

Personer som begår dödligt våld har oftare än befolkningen i stort haft kontakt med psykiatrin. I Brås studie hade fyra av tio gärningspersoner haft kontakt med psykiatrin under året före brottet, och ungefär var sjätte hade vårdats på sjukhus för allvarlig psykisk ohälsa. Det är dock viktigt att inte tolka detta som att psykisk ohälsa i sig leder till våldsbrott. De allra flesta personer med psykisk ohälsa begår aldrig våldsbrott. Vid så kallade vansinnesbrott är offret dessutom oftast en man som gärningspersonen känner eller har någon form av relation till. Att en person med psykisk ohälsa slumpmässigt angriper och dödar en helt okänd person är mycket ovanligt.

Psykisk ohälsa kan alltså vara en bidragande faktor till våldsbrott i vissa fall, men behöver förstås tillsammans med andra faktorer, exempelvis missbruk, tidigare kriminalitet, sociala problem och konflikter. Det är därför viktigt att skilja mellan psykisk ohälsa som riskfaktor och psykisk ohälsa som direkt orsak till kriminalitet. Att koppla psykisk sjukdom till farlighet utan att ta hänsyn till andra faktorer riskerar dessutom att förstärka fördomar mot personer med psykisk ohälsa.