Deduktiv gärningsmannaprofilering

Deduktion handlar om att dra logiska resonemang och slutsatser baserat på fakta. Genom att titta på brottsplatsen och offret i det aktuella fallet försöker man i deduktiv profilering dra logiska slutsatser om gärningspersonen i det aktuella fallet. Exempelvis så kan man dra slutsatsen att gärningspersonen besitter en viss storlek och styrka om stora och tunga saker flyttats på brottsplatsen.

Denna typ av profilering lägger stor vikt vid profilerarens beteendevetenskapliga expertis och förmåga att dra slutsatser utifrån det enskilda fallet. Den deduktiva metoden utgår alltså från individens handlingar och utifrån dessa skapar experter på beteendevetenskap en profil av gärningspersonen. En styrka i metoden är att profilen är väl anpassad till det enskilda fallet men en svaghet är att det finns risker för subjektiva bedömningar.

FBI-metoden

FBI-metoden är en deduktiv profileringsmetod som utvecklades under 1970-talet av FBI:s Behavioral Science Unit (BSU). Enheten skapades för att arbeta med särskilt allvarliga och svårlösta brott, såsom seriemord och serievåldtäkter. Metoden används fortfarande idag och är främst inriktad på ovanliga, extrema och ofta mycket brutala brott där gärningspersonen antas ha en tydlig psykologisk problematik.

En viktig utgångspunkt i FBI-metoden är att arbetet utförs av team snarare än enskilda profilerare, och att profilerarna samarbetar nära med polisen under hela utredningen. Metoden används inte bara för att skapa en gärningsmannaprofil, utan kan även ge vägledning i andra delar av utredningen, exempelvis hur man bör bemöta en misstänkt vid förhör eller hur man ska svara på meddelanden från en potentiell gärningsperson.

Steg 1: Insamling av information

I det första steget samlas så mycket information som möjligt in. Detta inkluderar exempelvis polisrapporter, fotografier från brottsplatsen, vittnesmål, teknisk bevisning som DNA och fotavtryck, samt information om offret. Syftet är att skapa en så komplett bild som möjligt av brottet och dess omständigheter.

Steg 2: Klassificering och organisering av information

I nästa steg organiseras informationen i meningsfulla mönster. Här klassificeras brottsplatsen vanligtvis som antingen organiserad eller oorganiserad (kaotisk).

En organiserad brottsplats kännetecknas av planering och kontroll. Brottet verkar genomtänkt och systematiskt genomfört, och det finns ofta få spår som DNA eller fingeravtryck. Gärningspersonen antas ofta vara intelligent, socialt fungerande och målinriktad.

En oorganiserad brottsplats är däremot mer kaotisk och impulsiv. Här finns ofta mycket forensisk bevisning, och brottet verkar ha skett spontant. Gärningspersonen beskrivs ofta som yngre, mer psykiskt instabil, socialt isolerad och ibland med missbruksproblem.

Idag talar man också om blandade brottsplatser. En blandad brottsplats innehåller spår av både organisation och kaos. I dessa fall kan gärningspersonen exempelvis ha störts under själva brottet vilket kan ha påverkat utförandet.

Klassificeringen man gör används inte bara för att beskriva gärningspersonen, utan även för att avgöra hur polisen bör agera, till exempel vid förhör. En organiserad gärningsperson kan bemötas mer direkt och faktabaserat, medan en oorganiserad gärningsperson kan kräva ett mer empatiskt och anpassat bemötande.

Steg 3: Rekonstruktion av brottet

I det tredje steget försöker man rekonstruera händelseförloppet. Att rekonstruera brottsplatsen betyder inte att man måste gå till platsen och agera ut händelserna som skådespelare, på det sätt som man ofta ser i film. Istället handlar detta om att försöka förstå brotten som en process där minst två personer, gärningspersonen och offret, samverkade. Man undersöker exempelvis om offret blev förföljt eller gjorde motstånd, samt hur detta kan ha påverkat gärningspersonen.

Här identifieras även gärningspersonens modus operandi (tillvägagångssätt), alltså hur brottet genomfördes. Genom att analysera detta kan man ibland koppla samman flera brott med varandra. Dessutom försöker man identifiera gärningspersonens så kallade signatur, det vill säga de handlingar som inte är nödvändiga för att begå brottet men som uppfyller psykologiska behov, exempelvis behov av kontroll, makt eller sexuell tillfredsställelse.

Steg 4: Skapande av gärningsmannaprofil

I det sista steget sammanställs all information till en profil av gärningspersonen. Denna profil kan innehålla uppgifter om exempelvis ålder, social bakgrund, utbildning, yrke, militära eller polisiära intressen, relationer, livsstil och psykisk hälsa.

Profilen används sedan av polisen för att jämföra med misstänkta, planera förhörsstrategier och få en djupare förståelse för gärningspersonens beteende.

Kritik till metoden

Trots att FBI-metoden har haft stort inflytande inom kriminalprofilering finns det också kritik mot den. Den bygger på ett begränsat empiriskt underlag då den främst fokuserar på mycket ovanliga brott. Man har också ifrågasatt dess vetenskapliga grund, då metoden till stor del bygger på intuition och erfarenhet snarare än systematisk forskning. Det finns därför problem med reliabilitet, validitet och subjektiva bedömningar.