Vittnespsykologi är ett område inom psykologin som studerar hur människor uppfattar, lagrar och återger minnen av händelser som de har bevittnat. Ämnet är en tillämpning av minnespsykologi och har stor betydelse inom rättssystemet, särskilt vid polisutredningar och rättegångar.
Redan på 1890-talet undersökte psykologen James Cattell människors minnesförmåga genom att låta studenter återge vardagliga händelser. I ett av hans experiment fick deltagarna uppskatta vädret en viss dag. Resultaten visade att endast 10 % korrekt mindes att det hade snöat, vilket visade att människors minne av vardagliga händelser ofta är begränsat och oprecist.
Det mänskliga minnet
Forskning visar att felaktiga vittnesmål sällan beror på att personer medvetet ljuger. I stället uppstår fel ofta eftersom minnet är rekonstruerande, vilket innebär att det påverkas av uppmärksamhet, stress, tidigare erfarenheter och förväntningar. Vittnesminnet fungerar därför inte som en exakt inspelning av verkligheten, utan som en aktiv tolkning av det som har upplevts.
Om en person exempelvis besvarar 32 av 40 frågor och får 24 av dessa rätt kan resultatet analyseras på två sätt. Man kan antingen se till andelen korrekta svar av alla frågor (60 %), eller andelen korrekta svar av de frågor personen faktiskt besvarade (75 %). Dessa två mått visar olika aspekter av minnet: hur omfattande återgivningen är och hur korrekt den information som lämnas faktiskt är.
Skillnaden mellan dessa mått visar att minne inte bara handlar om hur mycket information en person kan återge, utan också om hur tillförlitlig informationen är. Inom rättspsykologin är båda aspekterna viktiga, eftersom ett vittne kan ge många svar men ändå vara osäkert, eller ge få men mycket korrekta uppgifter.
Minnets indelning
Det mänskliga minnet delas ofta in i korttidsminne, arbetsminne och långtidsminne. Korttidsminnet lagrar information under en mycket kort tid, oftast bara några sekunder. Det hjälper oss att tillfälligt komma ihåg sådant som ett telefonnummer precis innan vi hinner skriva ned det. Arbetsminnet är den del av minnet som inte bara lagrar information tillfälligt utan också bearbetar den. När du räknar ut ett tal i huvudet eller följer flera instruktioner samtidigt använder du arbetsminnet. Långtidsminnet lagrar information under lång tid, från timmar till hela livet. Här finns våra kunskaper, erfarenheter och personliga minnen. För att information ska överföras från korttidsminnet till långtidsminnet så krävs det bearbetning. Det handlar inte enbart om tiden som något är i vårt korttidsminne utan också om hur vi arbetar med informationen. Om vi sätter den i ett sammanhang och kopplar den till våra tidigare erfarenheter, eller om vi upplever den som meningsfull, så ökar sannolikheten för att den lagras i långtidsminnet.
Enligt en vanlig modell består arbetsminnet av flera delsystem som samverkar. En del fungerar som en central kontrollfunktion som styr uppmärksamheten och fördelar resurser mellan olika uppgifter. En annan del hanterar visuell och rumslig information, till exempel när vi föreställer oss bilder eller orienterar oss i en miljö. En tredje del hanterar språklig och ljudbaserad information, till exempel när vi repeterar ord i vårt inre tal.
Eftersom arbetsminnet har begränsad kapacitet kan det vara svårt att utföra två uppgifter samtidigt om de kräver samma typ av bearbetning. Till exempel är det ofta svårt att lyssna på en text och samtidigt skriva en egen sammanhängande text, eftersom båda uppgifterna använder språkliga resurser. Däremot kan det vara enklare att kombinera uppgifter som använder olika delar av arbetsminnet, till exempel att lyssna på en föreläsning samtidigt som man ritar en enkel bild.
Olika typer av långtidsminnen
Långtidsminnet är inte heller ett enhetligt system, utan består av flera olika typer av minnen som lagras och används på olika sätt.
Procedurminne handlar om kunskaper om hur man utför handlingar. Det kan till exempel vara att cykla, simma eller spela ett instrument. Dessa minnen blir ofta automatiserade efter mycket träning och kräver då inte medveten ansträngning.
Semantiskt minne består av faktakunskaper och allmän information om världen, till exempel att Stockholm är Sveriges huvudstad eller att 2 + 2 är 4. Denna typ av minne är oberoende av när eller var informationen lärdes in.
Episodiskt minne handlar om personliga upplevelser och händelser som vi själva har varit med om, till exempel en semesterresa eller en specifik situation i barndomen. Denna typ av minne är ofta särskilt viktig inom vittnespsykologin, eftersom det är den som används när människor återger händelser de har bevittnat.
Meningsfulla minnen
Människor har lättare att minnas information som de förstår och kan relatera till tidigare kunskap. När information upplevs som meningsfull blir den enklare att lagra och återkalla, medan information som upplevs som främmande eller svår att tolka ofta förändras i minnet. Psykologen Frederic Bartlett visade detta i ett klassiskt experiment där deltagare fick återberätta en historia för varandra i flera led, liknande viskleken. Vid de tillfällen som Bartlett använde en berättelse från en annan kultur och som innehöll inslag som var främmande för deltagarna, så förändrades den gradvis när den återberättades. Deltagarna tog bort detaljer som kändes främmande och ändrade delar av berättelsen så att den blev mer begriplig utifrån deras egna västerländska erfarenheter.
Experimentet visade att minnet inte fungerar som en kamera som lagrar information exakt, utan att människor aktivt tolkar och omformar minnen. När vi ska minnas händelser som vi inte kan relatera till lika lätt, det som är obekant för oss, så blir vår förmåga att minnas sämre. Detta påverkar självklart vittnen men också de som ska döma vid en rättegång. Det kan vara svårt att komma ihåg saker som komplicerade bedrägeristrategier eller hur DNA-analyser fungerar, då informationen är abstrakt och svår att relatera till. Medan det är lättare att minnas och relatera till hur ett vittne inlevelsefullt berättar om att den anklagade höll i en pistol.
